Hemlig ingrediens: tålamod

Ibland undrar jag hur jag hamnat där jag hamnat. Jag menar, en del planerar, tänker ut, gör medvetna val. Andra, till exempel moi, halkar liksom runt på bananskal och hamnar än här än där. Hur blev mitt liv så här egentligen? Ska jag alltid vara en bananhalkare?

Men sen tänker jag, för jag vet, att alla gör medvetna val - i kosmos innan vi kommer hit och blir jordbor - vi väljer alla vad vi ska göra och vad vi ska lära oss. Det är min andliga övertygelse. En av de saker jag uppenbarligen ska lära mig är TÅLAMOD. Det är en av mina uppgifter här i jordelivet.

I lördags bakade jag lussebullar med mina små. Maya var så klart självgående och en faktisk hjälp, Milli tittade på från sin stol nere på golvet och Lova ja, hon gjorde så mycket hon hann med. Det här med att vara lätt på handen och rulla maskar av degen var lite svårt så klart, det var ju första gången. Det blev mycket kladd med degen, både på bakbordet och på lillasyster och på sig själv. Ett halvt russinpaket hamnade på golvet och ett russin försökte ta sig in i Millis mun märkligt nog. Själv åt Lova många russin, så många att hon gick raka vägen till soffan och kräktes på mitt nya lammskinn. Vart pappan var? I nya huset och bilade upp badrumsgolvet.

Vi hade jättemysigt, faktiskt! Och bullarna blev jättegoda. Och sen somnade alla.


Kommentarer
Postat av: Elisabeth

Det låter helt underbart. Precis som det ska vara i en småbarnsfamilj. Vi lever också det livet, fast vi har bara två småbarn och bara det är tålamodskrävande ungefär hela tiden. Tänk om man hade ett extra par armar? Eller kunde snäppa med fingrarna och få en time-out?

Hoppas ni får en härlig jul!

2009-12-21 @ 20:20:23
URL: http://deli.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0