Frisk. Vad härligt det är när man är frisk och sig själv igen. Kanske behöver man vara krasslig ibland för att veta hur bra det är när man mår bra? I torsdags satte jag igång med mitt nya rörligare liv (haha). Jag promenerade nästan två timmar, kom hem, gjorde trettio situps och femton tjejarmhävningar (ni vet sådana när man står på knä istället för på fötterna). Ska det verkligen vara nödvändigt med armhävningar undrar en del kanske, men jag blev faktiskt en smula fundersam och orolig när jag märkte att det var jobbigt att krypa in under köksbordet och hämta Lilla L:s leksaker som hon envisas med att kasta ned. Armarna orkade knappt mig själv och då är det f-n illa!

Min pappa spelar badminton och jag tänkte att det skullle vara kul att prova och ett bra sätt att få upp sin kondition och ett tillfälle att umgås med pappsen, men han nappade inte. Han sa "du vet de är ganska proffsiga de som spelar så...." "jaha" svarade jag "men du då? Du är väl inget proffs? Jag kan ju spela med dig?" Han snirklade sig ur den här konverstaionen och jag vill inte fråga mer. Han tror säkert att jag är sämst i världen på badminton och det stämmer kanske för all del.

För att verkligen vara säker på att det här med träningen ska bli av har jag försökt engagera M. Tänkte att han kunde bli min personliga tränare, men han påstår att han inte törs? Nej, det blir nog helt enkelt så att jag får klara det på egen hand.

Målet? Komma i mina gamla jeans och orka krypa runt på knäna utan att armarna vibrerar av ansträngning!