Twiggy: ursäkta, skulle jag säga!



Allt var så genant, hur skulle hon nånsin kunna ta sig ur den här knipan? Twiggy kände sig tillintetgjord. Tydligen hade grannen berättat för sina kompisar om incidenten i tvättstugan. Hon gick till jobbet med tunga steg och hon kom inte i tid.

Ju mer Twiggy funderade på det, desto säkrare blev hon på att det bästa vore att be honom om ursäkt direkt efter jobbet. Hon repeterade hela vägen hem vad hon skulle säga och när hon öppnade dörren till huset kände hon sig redo. Eftersom  publik inte var att önska när hon levererade sitt förlåt öppnade hon försiktigt grannens brevinkast och lyssnade för att vara säker på att han var ensam. Inga ljud hördes och hon kikade nyfiket ned i öppningen, hon tyckte att hon såg någonting där... det var ett par fötter! Twiggy släppte luckan med en skräll och rusade upp för trappan.

Twiggy konstaterade att gårdagen inte gått som planerat och att det berodde på att hon inte alltid tänkte igenom vad hennes handlingar hade för konsekvenser. Allt detta med grannen upptog all hennes lediga tanketid och några dagdrömmerier om Tokyo hade det inte blivit på sistone. Mitt när hon stod och funderade fick hon syn på, ett vid det här laget, välkänt ansikte - hennes granne! Han var här igen och skulle låna böcker. Detta var ett utmärkt tillfälle att få prata med honom och den här gången skulle hon minsann expediera honom som hon aldrig hade expedierat förut. Men attans, där stod redan Kerstin med blipparen i högsta hugg, redo att fånga Twiggys byte.

- Kerstin! ljög Twiggy. Du har telefon, det är Lasse...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0