Ibland känner man sig riktigt usel som förälder, speciellt då man glömt matsäck till utflyktsdagen, kommer för sent till föräldramöten och när man tjatar och gnatar alldeles för mycket. Igår kände jag mig usel. När jag skulle släcka Lilla Ms sänglampa fick jag syn på två lappar. Jag tog upp och tittade på dem och mitt hjärta snörptes ihop.

Lapparna föreställde morgondagen. Det var Lilla M omgiven av glatt mumsande klasskamrater med massor av gott uppdukat på deras bänkar, Lilla M som låg i sängen med en strid ström av tårar nedför kinden och ytterligare en bild av Lilla M, dyster i sin bänk med en nödtorftig matsäck bestående av köttbullebaguette och tråkig apelsinjuice.

Sedan kom en annan tanke; blir jag möjligtvis manipulerad nu? Hur synd om mitt barn är det egentligen? Kanske inte särskilt. Men jag sparade lapparna för de kan vara kul att ha om tjugo år. Som ett tidsdokument av våra liv, år 2009.

I morse när jag klev upp hängde matsäcksproblemet tungt över köket. Lilla M skulle inte ha något att dricka med sig, "apelsinjuice är inte gott"  meddelade hon dystert och sedan mumlade hon något om "...men det hinner jag inte.." "Vad då? ville jag veta. "Plättar, det hade varit gott, men jag hinner inte göra några" suckade hon och jag tänkte på det stackars barnets trista matsäck, gick till kylen och plockade fram ingredienser, knäckte ägg, vispade, stekte, skar apelsinbåtar. Jag tänkte på lapparna jag hittat kvällen före och att nu kanske hon inte skulle sitta där i skolan och vara fullt så olycklig, kanske kunde plättarna kompensera för den uteblivna Risifruttin? Kanske hade jag nu bättrat på mina föräldrapoäng?  Lilla M gick till skolan och hon verkade nöjd. Själv satte jag mig vid köksbordet och åt min kalla havregrynsgröt och drack mitt kalla te medan Lilla L drog i mina pyamasbyxor för att ta sig upp. Ja, så är det att vara förälder. Man äter tydligen kall gröt och dricker kallt te, bara ens ungar är nöjda.

bilder: Maya

P.S. Mamma Scans köttbullar luktar verkligen prutt. Hur kan man vilja äta dom?

bild från growingpeople.se

                                  


Den här brickan har jag köpt på återvinningsmarknaden Kronan i Luleå, för kanske två år sedan, det var en vanlig brun fanérbricka från något skolkök och som rätt snart hamnade i skåpet i hallen där jag sätter allt som jag inte har tid med "just för tillfället". När jag nu öppnade skåpet för att leta något annat, hittade jag den alltså.


                                       

Brickan fick tre lager vit färg och sedan plockade jag fram alla KOBBS teförpackningar jag sparat i en tedoftande skrivbordslåda. Jag klippte i påsarna bara så där på måfå, mätte inte (för det är så tråkigt) och så la jag ut dem på brickan som jag ville att de skulle sitta. Sedan penslade jag baksidorna med väv- och tapetlim som vi hade hemma och klistrade fast på lämpligt ställe. Brickan lackades därpå två varv och nu pryder den mitt skrivbord. Pennmuggar och annat smått och gott står på den (det är praktiskt när man ska dammtorka, bara att lyfta) och utgör det område där dessa saker får vara, istället för överallt. Inhägnat område liksom.

Varje gång jag tittar på brickan tänker jag på en av mina stora kärlekar - TE!

Pysslandet fortsätter, även den här helgen. Små saker som jag samlat på mig och som jag "tänkt" ska få en särskild plats eller användningsområde har åkt fram för att färdigställas. Tyvärr blir det lite svårt att röra sig i lägenheten under tiden, vilket får mig att längta och önska hett efter ett arbetsrum. För nu är hela köksbänken belamrad med målargrejer, sängknoppar och brickor. På köksbordet ligger två ramar som Lilla M ska ha och som ska torka. I vardagsrummet ligger sidorna till Lilla L:s säng som hon fick till ettårspresent av gammelmormor. De håller också på att målas. I hallen finns ett stycke skåp och ett skrivbord... som också ska få ny färg. Det är helt jättebra att alla dessa saker blir färdiga, men jag blir också lite nervös när jag märker att ju mer jag färdigställer, desto fler idéer får jag, vilket betyder mer jobb och en aldrig städad köksbänk!

Dessutom gör mina projekt mig stressad och när jag går och lägger mig och slappnar av märker jag att jag har hjärtklappning. Och då är det omöjligt att sova. Kanske är det för att jag vet att när minsta, nya bebin kommer till oss blir det inte mycket gjort på några månader, kanske ett halvår. Så därför måste jag göra allt nu! Men oj, hoppsan, nu låter jag ju lite smått hysterisk, som jag far fram, och hjärtklappning tänker ni, det är ju INTE bra! Nej, det stämmer, men jag har faktiskt kommit på en lösning. Hypnos eller meditation i hörlurarna när jag ska sova gör susen. Jag startar sessionen och hinner till "now relax your toes" och sen vet jag ta mig sjutton inte vad som sägs. Lika effektivt varje gång, jag lovar!

På väg till 50-årskalaset i helgen stannade vi till vid en Loppis i Orrbyn. De hade faktiskt rätt mycket grejer, bland annat en kul och kitchig tavla med den gamla kungen (jag tror det var han, men hur som helst en kung). Jag fyndade en plåtburk för tepåsar och Lilla M en cigarrlåda. Har ni vägarna förbi Orrbyn i helgen, så sväng in på loppisen, där fanns en hel del fynd!

Hann knappt säga ordet" helg" så var den över. Det är så när man har många projekt på gång. Jag antar att jag håller på att "boa", kvinnor gör ju det innan de får bebis. Det ska fixas och piffas och göras om, nästan som om man var en slags fågel. Fågelpappan hjälper också till med grovgörat. Med att måla, skruva ned, skruva upp, bära. "Suck!" Hörs då och då från honom, fast det låtsas jag inte om. Har man fått bra idéer kan man ju inte ignorera dom, liksom. Dessutom finns en anledning till, förutom fågelmammasyndromet, men det får ni se senare.

Bonus till mig som tog tag i att måla listerna som ska sitta runt elskåpet i trappan... som vi målade i JULI. Så himla typiskt att man sparar dom godbitarna. Alltid ligger det någon list och skräpar och skaver i en. Nu ska de sättas upp också, det mest effektiva vore att placera dem på trappstegen med spikarna uppåt så att man inte kunde gå där utan att kliva på dem. Hoppas att vi inte behöver dra det så långt.

I torsdags, innan helgprojekten drogs igång, färdigställde jag detta armband, garnet är i ull och soya (som i soyaböna, eller??) och är hur mjukt och lent som helst. Jag älskar garnet och nu måste jag köpa mer till vantar eller kanske en mössa till barnen. Helt underbara färger finns det också i. Och pärlemorknappar! Har två till i den här storleken och de ska få sitta på armband de med, för de är så fina:

Idag har jag gjort slag i saken och fixat färg till Lilla Ms rum. När vi flyttade hit upp (till ovanvåningen) användes det rummet som arbetsrum/extra Tvrum. Då var det kaffelatte på väggarna (vet inte varför jag valde den färgen?) och sedan, när Lilla M tog över det fick hon välja själv, oh så pedagogiskt av mig. Ett misstag jag inte kommer att göra om. Varje gång jag gått in i rummet har jag känt doften av Comfort Sommarbris sköljmedel, för exakt den färgen var det. Och jag har avskytt det hela tiden, en del färger klarar man helt enkelt inte av! Nu har vi i samrådan bestämt färg och jag hoppas att tredje gången gillt, så blir det bra. Just nu håller M på att maskera alla lister. Imorgon blir det målning!

I putspausen belönade jag mig själv för min flit med att rita. Ugglemeeting blev det.

Ikväll har jag tillverkat en Torky Suit, alltså ett fodral av vaxduk till Torky-rullen. Enligt mig är den reguljära Torky-behållaren i plast som man fäster någonstans i köket något av det fulaste fula som finns. Men hushållspapper är ju bra att ha till hands och häri låg då uppenbarligen en konflikt, mellan vad som är fult och vad som är praktiskt. Tur då att en del tänker till. Jag har sett på flera bloggar att en del syr egna Torky-fodral, bl a Fixa & Dona och så Simon & Thomas inte minst, men de är nog inte hemgjorda misstänker jag... Egentligen hade jag tänkt mig en annan färg på fodralet, men på ICA Maxi där jag köpte vaxduken hade de bara tantblommigt och det här svart-och-vitprickaiga och då fick det bli det.

Övre bilden: branschnyheter.se

Det här halsbandet har jag virkat till Lilla L. Hon vill gärna också ha halsband och brukar "låna" ett av Lilla M. Det halsbandet har plastkulor och skulle det gå sönder så kunde säkerligen några pärlor slinka ned i hennes mage... hon äter allt hon kommer över. Läskigast var en larv för någon vecka sedan.

Det här är virkat i bomullsgarn, kulorna är stoppade med vadd:

Ny mysig höstfärg på Love is in the air - lila:

Finns att beställa här!

Hos Viktoriae kan man vinna hennes bok Självkänsla och tänkvärda texter, gå in du med och tävla!

Viktorias blogg är en må bra-blogg som handlar om hur man ska tänka bättre för att må bättre - inuti.

De här är anledning till att jag är uppe alldeles för länge:

Jag har nog drabbats av svårartad virkomani. Hoppas det håller i sig.

En "Vinterhund" ritade jag igår till nattmackan vid tolv. Idag var jag trött, så klart.

Om ni tittar på min babyticker ser ni att idag är det prick 30 veckor som gått. Alltså bara tio kvar. Nu känns det som att nedräkningen kan börja på riktigt. Tio veckor kan låta länge, men om man tänker en vecka i taget är jag rätt säker på att det bara kommer att svischa till så är det november och lilla bebisen kommer att titta ut.

Och jag tror inte någon kan fatta hur mycket jag längtar efter att få bli mig själv igen. Jag hann ju bara vara "ogravid" i fyra månader så egentligen känns det som att graviditet är ett normalt tillstånd för mig. Åååh tänk att få ta på vanliga kläder, att ha byxor som inte halkar ned under magen och att kunna vända sig i sängen utan ansträngning. Helt normala saker för de flesta, men inte när man är gravid!

Idag har jag och Lila L varit på babysång för första gången och det var riktigt trevligt. Lilla L behöver få träffa små barn i sin egen ålder och det här är perfekt eftersom hon inte kommer att börja på dagis på mycket, mycket länge. Vilket är helt härligt och jättemysigt.




Bild från growingpeople.se

Signaturen "Josse" undrar hur man gör en garnkula. Här kommer beskrivningen, kära Josse och alla andra som undrar:

1. Gör en ögla, virka 2 luftmaskor.
2. Virka 5 fasta maskor i den andra luftmaskan från nålen sett.
3. Virka sedan 2 fasta maskor i alla fem tidigare maskor så att du får tio maskor.
4. Virka sedan runt, runt i maskorna tills kulkropen är lagom stor (enligt dig själv). Jag brukar göra mellan 18 & 22 maskor beroende på garnets tjocklek och hur stora jag tänkt att kulorna ska vara. Stoppa med garnrester eller vadd.
5. Ta ihop kulan genom att virka bara varannan maska. Jag brukar ta ihop tills bara fem maskor återstår och då tar jag en stoppnål och fäster tråden och drar den genom kulan några gånger. Jag drar lite i garnet också så att kulan blir rund. Det är lite av en övningssak och även om man inte följer allt exakt till punkt och pricka brukar det bli bra ändå.

Lycka till! 

Kommentarer från den gågna helgen som har varit särskilt tankeväckande av Lilla M, tio år:

"Vi kan låtsas att du är en jättetjock skalbagge"
"Men åhhh! Ibland är ni ONÖDIGT JOBBIGA!! Nu går jag in på toaletten och surar!"
"Men herregud, så där kan du ju inte stå. Tänk om någon kommer. Klä på dig. Herregud alltså!"

Ja... de har fått mig att fundera bara.

Jag kom just hem efter att ha varit hos mormor Slottsfröken de senaste fyra timmarna. Vi har fikat och pratat med gästerna som var på besök och så har jag läst senaste numret av "Lantliv". Mycket trevligt. Dessutom har det skett ett genombrott. Efter många ÅRS bearbetning har jag äääntligen fått mormor Slottsfrökens knappsamling och jag är så glad. Slottsfröken är inte särskilt benägen att lämna ifrån sig sina pinaler och man måste därför ha tålamod. Knappsamlingen har jag paxat sedan långt tillbaka och kanske kände både jag och hon att det var dags att den fick gå vidare just idag.

Det här med knapparna började egentligen när hon bodde i sitt förra hus för över tio år sedan, kanske till och med tolv. Jag brukade städa hos henne och så fick jag lite pengar som jag verkligen behövde, gick ju på gymnasiet och hade flyttat hemifrån.

Att städa hemma hos andra är svårt och hos Slottsfröken var det definitivt inte lätt. Det var saker överallt (hon är en gnagare, förlåt samlare) och det var ju en sak, en annan och svårare sak var att de ganska stora och skrymmande samlingarna inte hade någon specifik, inbördes ordning. Det klarade jag helt enkelt inte av (jag hade säkert haft en lysande karriär inom arkivering exempelvis, om jag hade velat), så jag började försöka sortera och ordna upp de olika samlingarna av:

tidningar
recept
mattor
tandborstar
spännen
burkar
kartonger
krukor
pennor & sudd
tandpetare
påsar
etc
etc

...och sist men inte minst knapparna. Jag minns att jag utförde detta stora arbete med många olika känslor. Det var irritation över att man kunde samla på så mycket onödigt, matthet över att det fanns sådana kvantiteter och förvåning över att Slottsfröken verkade veta exakt var varje pinal kom ifrån. Det kunde låta så här:

Slottsfröken: Nej, nej, nej den får du inte slänga!
Anna: Men lägg av, det är ju bara en vanlig pinne!
Slottsfröken: Den kan vara bra att ha!
Anna: Det finns massor utomhus om du skulle behöva...
Slottsfröken: Dessutom hittade jag den i Vidsel när jag och (någon) var och tittade på militärbyggnaderna där. Det var få se nu... 1978, ja, i september och det var.. så fint väder och vi...

Och om en gammal flaska fylld med stenar:
Slottsfröken: Nej, den får du inte slänga! Den hittade Einar i en mosse när vi var uppe på ett berg i (?) och jag fyllde den med stenar, vi hade varit och plockat bär förstår du och jag hade mina röda byxor och nya gummistövlar som gav mig sådana skoskav, för du förstår strumporna ville inte sitta på plats och ja, det måste ha varit 1972 på hösten, det också. Eftersom vi plockade lingon.

Pinnen och flaska likaså, fick alltså åka tillbaka till sina helt oförklarliga platser och sorterandet, diskuterandet angående vad som var onödigt att ha kvar och de många anekdoterna om varje liten hake, sten eller halsduk fortsatte, i timmar. När jag kom till knapparna var det samma sak. Inget fick slängas och därför satte jag igång att sortera dem istället och det var också ytterligare ett projekt som aldrig blev färdigt.

Vid den tiden var jag inte särskilt intresserad av att överta knapparna. Jag var ju tonåring. Några år gick och sen kom jag på att knappar är något av det härligaste som finns och nu är jag alltså stolt ägare till en inte helt obetydlig samling knappar. Nu kan jag tänka mig att en del skakar på huvudet och tänker att det var precis som ni misstänkte, Anna är lite prillig. Men alla ni andra, som också gillar knappar, ni förstår med all säkerhet min lycka, eller hur?

P.S. Det märkliga, och något oroväckande, är att många saker ur mormor Slottsfrökens samling finns hos mig nu. Exepelvis den där flaskan med stenarna som faktiskt är väldigt fin. D.S.

Det är vad jag gjort nu i helgen. Har lärt mig att virka små kulor, så jag har gjort en si så där femtielva stycken. De ska bli till armband så småningom. Rosa Hemmet tipsade om Hemmets Journals mormorsrutevirkskola så det fastnade jag med ända tills jag gick och la mig vid halv två. De virkade mormorsrutorna ska bli en väska till Lilla L.

...snart ger jag upp er! Tyvker inte att det funkar så bra den här tjänsten just nu. Kanske ska jag återvända till Wordpress??

...såg ut så här, kycklingwok & ris och till de som önskade, nylagad svartvinbärsgelé. När man har en ettåring (i morgon) så är ris ett livsmedel man funderar om man överhuvudtaget ska servera sin familj (ettåringen då speciellt) eftersom det är extremt jobbigt att torka upp. Ikväll åt vi ris och Lilla L petade i sig några korn, med de som hon inte åt, dekorerade hon bordsskivan eller så hamnade de helt enkelt på golvet. Jag & M tittade åt andra håll medan Lilla M antagligen tyckte att det var fin middagsunderhållning.