Om ni missat att Jonas Gardell var "Vinter"-värd i Sveriges radio P1 på juldagen, råder jag er att gå in på SRs hemsida och lyssna på programmet, det var riktigt bra. Jag hörde det en natt helt nyligen när jag inte kunde sova. Han är speciell, herr Gardell, och jag gillar honom. Ni kan lyssna här.

Och bara för att Gardell är med i "Stjärnorna på slottet" så ser jag det också, på SVT play förstås i datorn. Tänkte att det var ett sånt där ointressant pensioprogram, för momor Slottsfröken var lyrisk när hon berättade om Cristina Schollin som höll i första programmet. Regeln säger nämligen att när Slottsfröken är salig drar jag öronen åt mig och intar en mycket skeptisk attityd. Men det var faktiskt bra (precis som Go´kväll också är ett trevligt program för medelålders - och mej)!

Ett annat program som jag också ser är "På spåret". Det är första året jag gör det, och jag antar att det är ytterligare ett tecken på att jag verkligen trätt in i vuxenheten... Dock kommer jag under inga som helst omständigheter att se "Allsång på Skansen" inom de närmaste fem åren  där går gränsen (tor jag).

Åter till Gardell: jag har faktiskt sett honom live här i Luleå på gamla Hermelin-skolan. Faster sjökapten bjöd med mig på en föreställning för något år sedan och det var en upplevelse. Jag hade pratat med en som sett honom tidigare och som varnade mig för att sitta längst fram i publiken, Gardell tyckte tydligen om att engagera första raden och jag är inte en sån person som ja, vill synas. Tyvärr var det precis vad Sjökaptenen hade gjort, alltså skaffat första raden-biljetter, och jag kände mig mycket orolig. Jag informerade henne om vad vi hade att vänta men hon var inte ett dugg orolig, nej hon skulle säkert gladerligen hoppat upp på scenen bredvid Gardell eller rent av puttat ned honom och tagit över och sjungit allsång med hela hopen. Men inte jag. Jag gör inte sånt.

Som tur var inriktade han sig på en lite yngre kille och det enda som hände var att jag fick lite Gardell-saliv på mej, men det var inte så farligt. Jag tyckte att föreställningen var jättebra men om jag någon gång ska gå på en till, ska jag sitta lååångt bak och känna mig avslappnad på behörigt avstånd från herr Jonas Gardell.

Jag tycker också om hans man, Mark Levengood. Vilket par!

Kära vänner!
Det verkar råda viss osäkerhet om vem denna Fröken Prickig/FP är... Men det är ju jag!  Fröken Prickig var/är till för att pröva ett nytt litterärt ;) grepp. Ibland kan det vara bra att ha ett alter ego.

Hur som helst, det är ett nytt år! 2009, det brukade låta så långt fam i tiden, en evighet ,men nu är vi alltså här. Och 2008 är förbi och kommer aldrig åter. Mitt 2008 i backspegeln:
 
Jag började året på Kanarieöarna (vi var där jul och nyår), jag var nygravid och mådde konstant illa, allt luktade illa i detta främmande land och det enda vi åt var bacon. Dessutom trodde jag i en hel vecka på Kanarieöarna att jag var i Medelhavet (?). Jag hade inte riktigt kollat i atlasen vart jag skulle resa. När vi flög dit såg man flygrutten på en skärm i planet och jag undrade varför piloten gjorde en sån stor "omväg" över Biscayabukten? Men det var väl för att underlätta inflygningen tänkte jag. Eeeh. Jättesmart. Kanarieöarna ligger utanför Afrikas kust, närmare bestämt i höjd med landet Västsahara. Det blev jag pinsamt varse om när jag utbrast "ja då har man badat i Medelhavet då!" Faster Sjökapten tittade på mig och sa: "Du menar väl Atlanten?" Efter det följde en liten förklaring av de geografiska förhållandena som råder och så var det missförståndet utrett.

2008 var också det året jag svällde över alla bredder. Jag fick ballongföttter som jag inte kunde/ville kännas vid som mina egna. Det blev sommar och jag var hemma den mesta tiden. Det var trevligt för jag fick ha Lilla M riktigt för mig själv, den sista sommaren då jag bara hade ett barn (utanför magen). Ibland låg jag vaken mitt i natten och tittade på Lilla M och förundrades över hur fin hon var och hur fantastiskt lyckligt lottad jag var som fått just detta barn och undrade om jag skulle känna lika intensivt för det nya som låg och guppade i takt med mig där inne i magen. 

Mitt i sommaren var jag och Lilla M på släktträff i Norrköping, det var kul, men jag var stor och tjock och kände mig vedervärdig. Min egen mamma och bror kände inte igen mig i hotellkorridoren. Jag fick ropa efter dem att det var jag. Usch. Efter en lång sommar som aldrig riktigt kom i gång här uppe i norr blev det äntligen höst och jag väntade och väntade på min bebis - Lilla L - och så kom hon då, andra september och hon är verkligen helt fantastisk. Liten och mjuk och liksom ljusrosa var hon, nu är hon lite större och tjockare. Och ja, efter att Lilla L kommit till oss är inget riktigt sig likt. Vad som hänt sedan andra september vet jag inte så noga. Jag har mest varit hemma med Lilla L, sovit, försökt laga mat och sköta om resten av familjen och mig själv lite grann.

Karriärmässigt hände i princip ingenting 2008 så ur den synvinkeln var året mindre bra. Jag känner mig fortfarande förvirrad över åt vilket håll jag är på väg. Jag är likt en okontrollerad kompass över  Bermudatriangeln - typ. Men jag har idéer som jag vill genomföra, och hoppas att de inte bara är tramsiga luftslott som jag planerar. Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig och vakna till ett fräscht, lovande första januari 2009. Fantastiskt! Kanske är det det här året jag kommer på hur vad jag ska syssla med?
Sov Gott!