Eftersom vi bor jättenära en väg som leder till skolan här där jag bor är det rätt mycket trafik (relativt sett), och därför bygger vi ett plank. Dels för att hålla barnen inne, dels för att få lite avskildhet och inramning av husets framsida.

Det som är roligt med att bygga något stort är att resultaten blir stora. Det som är mindre roligt är verktygen. Jag tycker inte att de är estetiskt tilltalande och så är de hårda och vassa och det är lätt att göra illa sig. Man måste tänka på det nästan hela tiden. Akta fingrarna i sågen. Akta tummen när du spikar. Akta, akta. Inget mjukt och ulligt. Och rakt ska det va. Annars blir det fel. Jättefel och omöjligt.

Det syns inte på bilderna, men jag jobbade också med planket i helgen. För det mesta fattade jag inte riktigt varför jag gjorde det ena eller det andra, jag bara följde pappas instruktioner och tog inga egna initiativ, för det här med att bygga större saker, det har jag aldrig gjort förut. Så jag tänkte att det var bäst så. Att pappa nog vet vad han håller på med.

Nästa helg ska jag och Marko sätta upp planksektionerna färdigt. Just nu ligger alla under en presenning och väntar på att det ska bli lördag igen.