Lena Liv & Lisen


"Tänk att systrar kan vara så olika!" så sa alltid deras mamma när hon beskrev döttrarna för alla som ville lyssna. Lena var präst, Liv hårdrockssångerska och Lisen jobbade på Försäkringskassan. Trots att de bodde i samma stad träffades de sällan, de hade inget gemensamt bortsett från att de var syskon. De levde så olika liv och så hade det alltid varit.

Ibland tänkte Liv att det var trist att det var så, det skulle vara skönt att ha någon att anförtro sig åt. Liv hade inte så många kvinnliga vänner, kvinnor tycktes helt enkelt inte gilla henne, och ibland kände hon sig fruktansvärt ensam. Det hände att hon var på vippen att ringa Lena eller Lisen men hon hejdade sig alltid i sista sekunden. Hon visste att hon inte skulle få det hon ville, av vare sig den ena eller den andra.

Lenas kalender var allt som oftast fulltecknad. Det var seminarier, dop och bröllop, begravningar, möten med kyrkoledningen, besök hos mamman. Hon älskade sitt jobb som präst, men kände hela tiden otillräcklighet. Hur mycket hon än gjorde var det aldrig nog, det fanns alltid mer och ibland blev det henne övermäktigt. Tänk att få vara sångerska som Liv eller jobba på kontor som Lisen, så enkelt det skulle vara! suckade Lena för sig själv. Imorgon skulle hon hålla i ett dop, ett tvillingpar  - pojkar. Det var dags att gå och lägga sig om hon skulle se någorlunda fräsch ut, men egentligen, vad spelade det för roll? Det var väl ändå ingen som la märke till henne i prästkåpan, den gjorde föga för hennes kvinnliga uppenbarelse.

Lisen satt vid sitt skrivbord på fjärde våningen i Försäkringskassans lokaler. Hon var pensionshandläggare och hade jobbat med det i snart nio år. Nio år! tänkte hon, det var en lång tid, nästan en fjärdedel av hennes liv - på Försäkringskassan! Hon såg sig omkring: där gick Knut med sin kaffemugg och glasögonen obligatoriskt upptryckta i pannan. Sara satt med rynkade ögonbryn djupt försjunken i sina papper, Lasse satt med slipsen slängd över ena axeln och fötterna uppe på skrivbordet och pratade i telefon. Hans skrivbord var belamrat med gamla kaffekoppar, papper i höga staplar, använda näsdukar, godispapper. Hon betraktade hans profil, vad pluffsig han hade blivit. Eller hade han alltid sett ut så? Tänk att hon faktiskt hade... längre hann hon inte förrän Lasse plötsligt vände sig mot henne och deras ögon möttes. Hon kände hur hennes kinder blev heta av förnärmelse. Nu trodde han säkert att hon satt och dagdrömde om honom, att hon fortfarande hade känslor för honom. Hon visste precis hur han tänkte. Jävla mansgris! Hon vände snabbt bort blicken och fortsatte med sitt arbete medan hon önskade att Lasse på något sätt skulle få sparken eller åtminstone halka ur kontorsstolen och slå svanskotan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0