Hmmm, lite glest med inlägg, men så är det också glest med tid. Småpaltarna är mitt heltids- och övertidsjobb just nu och igår trodde jag faktiskt att jag skulle bli galen. Ingen sömn i sikte, de turades nämligen om att vara vakna. Som tur är känns det bättre idag, har infört nya rutiner. Idag har jag hunnit laga både lunch och middag och varit ute och tvättat och vilat i två timmar. Är nöjd med det. Igår frågade Maya när vi skulle julpynta... tror inte jag kommer undan det!

Hoho! Nu är jag hemma från BB, utan stormagen och med en liten tjej till. Milli ska hon heta och hon är den tjockaste av alla bebisar jag fått och ser ut som en liten eskimå - eskimilli - haha.

Milli föddes i söndags 22:18, vägde 3715 g och är  48 cm lång. Förlossningen gick fort, den tog bara fyra timmar men ont gjorde det så klart ändå och herreguuud vad skönt att inte vara gravid längre!! Nu ska jag dyka ned i soffan och invänta TV-kvällen. Vi hörs och vi syns!

Barnmorskan idag, bebisens huvud är fixerat och allt ser bra ut. Har gått in i vecka 39 och vi summerade graviditeten och kom fram till att den varit normal. Frågan om vaccinering kom också upp och jag känner att jag helst vill slippa ta ställning. Jag vet inte vad jag ska tro/tycka. Barnmorskan tyckte inte att jag skulle lita på mina känslor i det här fallet, utan ta reda på fakta och använda mig av logik... Men jag har en lite invändning där, logik funkar inte alltid och det läkemedelsverket anser sig veta, vet dom egentligen inte utan de tror de med. Svårt!

Så, nu fortsätter jag vänta på att lilla palten ska komma till oss. Ser fram emot att kunna vända mig i sängen utan att det gör ont, kunna ligga på mage, ha vanliga byxor, bli lite svalare, helt enkelt bli mig själv igen!

...fyra kvar av de fyrtio beräknade. Är jag redo? Känner viss rädsla inför förlossningen, men jag försöker att inte tänka på den detaljen så mycket. Tänker att jag ska "go with the flow" när jag väl är där. Mycket annat går ju faktiskt inte att göra.

I söndags kväll torkade jag ur byrålådan där minstingens kläder ska ligga. Jag och Maya packade upp de små plaggen, pappan i familjen sövde Lova. Jag satte också de plagg som ska med till BB i ryggsäcken, tillsammans med min blodgruppering. En ritual, en mental förbredelse. Nu återstår:

syskonvagn, vilken modell?
bilstol + koppla ur airbag fram
åkpåse med lammskinn i
vinteroverall storlek mini
blöjor, måste med till BB

Mystiskt nog både rusar och segar sig veckorna fram. Ur ett graviditetsperspektiv går det lååångsamt, ur alla andra perspektiv går det fort. Hur kommer det sig? Jag kan knappt vänta på att få leverera mini i magen, fast å andra sidan vet jag att när jag väl är där, på förlossningen, kommer jag vilja åka hem. "Jag vill inte vara med!" så kommer det att låta. Garanterat.

bild: growingpeople.se

bild från growingpeople.se

Jag har alltid undrat hur en del kvinnor varit gravida och inte veta om det. Har ju läst om kvinnor som föder i flygplan och om kvinnor som klagar på magsmärtor och sen helt plötsligt ploppar en liten bebis ut. Mycket märkligt har jag ansett och slukat sådana historier med fascination.

Och surprise, surprise, ibland tar livet oväntade vändningar och man inser att mot naturen har man inte mycket att komma med. En hel vecka har jag gått nu och grubblat, oroat mig, känt tillförsikt ena stunden för att i nästa stund drabbas av en förlamande känsla av att inte ha kontroll.

Så blir det då äntligen måndag morgon 8:30 och jag får äntligen komma till gynekologen, och som tur var var det en kvinna den här gången  - Peppi - hette hon. Jag förklarade för henne hur saken låg till och sedan fick jag klä av mig och hoppa upp i stolen. "Lite längre fram" sa hon (det säger de alltid) och hon kände och tryckte på magen och gjorde ett vaginalt ultraljud och konstaterade att "det är för stort, jag får ta det från andra hållet" och redan där avgjordes saken. På skärmen såg man en liten hand som vinkade, ett hjärta som pickade och jag tänkte att det blir nog bra det här också. Jag har snart gått halva tiden - utan att märka det - och i november ska vi alltså ha barn igen, absolut inte planerat, men välkommet.