Jag har alltid undrat hur en del kvinnor varit gravida och inte veta om det. Har ju läst om kvinnor som föder i flygplan och om kvinnor som klagar på magsmärtor och sen helt plötsligt ploppar en liten bebis ut. Mycket märkligt har jag ansett och slukat sådana historier med fascination.

Och surprise, surprise, ibland tar livet oväntade vändningar och man inser att mot naturen har man inte mycket att komma med. En hel vecka har jag gått nu och grubblat, oroat mig, känt tillförsikt ena stunden för att i nästa stund drabbas av en förlamande känsla av att inte ha kontroll.

Så blir det då äntligen måndag morgon 8:30 och jag får äntligen komma till gynekologen, och som tur var var det en kvinna den här gången  - Peppi - hette hon. Jag förklarade för henne hur saken låg till och sedan fick jag klä av mig och hoppa upp i stolen. "Lite längre fram" sa hon (det säger de alltid) och hon kände och tryckte på magen och gjorde ett vaginalt ultraljud och konstaterade att "det är för stort, jag får ta det från andra hållet" och redan där avgjordes saken. På skärmen såg man en liten hand som vinkade, ett hjärta som pickade och jag tänkte att det blir nog bra det här också. Jag har snart gått halva tiden - utan att märka det - och i november ska vi alltså ha barn igen, absolut inte planerat, men välkommet.