Jag kom just hem efter att ha varit hos mormor Slottsfröken de senaste fyra timmarna. Vi har fikat och pratat med gästerna som var på besök och så har jag läst senaste numret av "Lantliv". Mycket trevligt. Dessutom har det skett ett genombrott. Efter många ÅRS bearbetning har jag äääntligen fått mormor Slottsfrökens knappsamling och jag är så glad. Slottsfröken är inte särskilt benägen att lämna ifrån sig sina pinaler och man måste därför ha tålamod. Knappsamlingen har jag paxat sedan långt tillbaka och kanske kände både jag och hon att det var dags att den fick gå vidare just idag.

Det här med knapparna började egentligen när hon bodde i sitt förra hus för över tio år sedan, kanske till och med tolv. Jag brukade städa hos henne och så fick jag lite pengar som jag verkligen behövde, gick ju på gymnasiet och hade flyttat hemifrån.

Att städa hemma hos andra är svårt och hos Slottsfröken var det definitivt inte lätt. Det var saker överallt (hon är en gnagare, förlåt samlare) och det var ju en sak, en annan och svårare sak var att de ganska stora och skrymmande samlingarna inte hade någon specifik, inbördes ordning. Det klarade jag helt enkelt inte av (jag hade säkert haft en lysande karriär inom arkivering exempelvis, om jag hade velat), så jag började försöka sortera och ordna upp de olika samlingarna av:

tidningar
recept
mattor
tandborstar
spännen
burkar
kartonger
krukor
pennor & sudd
tandpetare
påsar
etc
etc

...och sist men inte minst knapparna. Jag minns att jag utförde detta stora arbete med många olika känslor. Det var irritation över att man kunde samla på så mycket onödigt, matthet över att det fanns sådana kvantiteter och förvåning över att Slottsfröken verkade veta exakt var varje pinal kom ifrån. Det kunde låta så här:

Slottsfröken: Nej, nej, nej den får du inte slänga!
Anna: Men lägg av, det är ju bara en vanlig pinne!
Slottsfröken: Den kan vara bra att ha!
Anna: Det finns massor utomhus om du skulle behöva...
Slottsfröken: Dessutom hittade jag den i Vidsel när jag och (någon) var och tittade på militärbyggnaderna där. Det var få se nu... 1978, ja, i september och det var.. så fint väder och vi...

Och om en gammal flaska fylld med stenar:
Slottsfröken: Nej, den får du inte slänga! Den hittade Einar i en mosse när vi var uppe på ett berg i (?) och jag fyllde den med stenar, vi hade varit och plockat bär förstår du och jag hade mina röda byxor och nya gummistövlar som gav mig sådana skoskav, för du förstår strumporna ville inte sitta på plats och ja, det måste ha varit 1972 på hösten, det också. Eftersom vi plockade lingon.

Pinnen och flaska likaså, fick alltså åka tillbaka till sina helt oförklarliga platser och sorterandet, diskuterandet angående vad som var onödigt att ha kvar och de många anekdoterna om varje liten hake, sten eller halsduk fortsatte, i timmar. När jag kom till knapparna var det samma sak. Inget fick slängas och därför satte jag igång att sortera dem istället och det var också ytterligare ett projekt som aldrig blev färdigt.

Vid den tiden var jag inte särskilt intresserad av att överta knapparna. Jag var ju tonåring. Några år gick och sen kom jag på att knappar är något av det härligaste som finns och nu är jag alltså stolt ägare till en inte helt obetydlig samling knappar. Nu kan jag tänka mig att en del skakar på huvudet och tänker att det var precis som ni misstänkte, Anna är lite prillig. Men alla ni andra, som också gillar knappar, ni förstår med all säkerhet min lycka, eller hur?

P.S. Det märkliga, och något oroväckande, är att många saker ur mormor Slottsfrökens samling finns hos mig nu. Exepelvis den där flaskan med stenarna som faktiskt är väldigt fin. D.S.