Hej igen!

Det var några år sedan jag upptäckte att julen inte är vad den varit, alltså vad den var när jag inte var vuxen. För när man blir vuxen blir den mycket besvärligare. Jag gillar julen, missförstå mig inte, men det är stressigt. Så klart står jag där dagen innan julafton och ska handla de sista små grejern och givetvis tar det hela jäkla dagen. Jag skriver listor för att känna att jag har kontroll och delegerar, har en sambo som lagar all mat utom efterrätten för det ska jag väl ändå klara av? 

Kruxet är att jag alltid blir så stressad när det kommer folk, jag blir så ofokuserad och glömmer bort att jag har en halvliter grädde som står och kokar på spisen. Och samtidigt känner jag att det är hög tid att göra en julig musiklista på spotify. Och så kokar det över och mer grädde måste tillsättas för att det ska räcka och efterrätten hälls upp och då kommer jag ihåg att jag glömde hälla i alla ingredienser och allt hälls tillbaka i kastrullen och alla 14 skålar måste diskas om. Men sen satte jag mig på soffan och tittade på. Det hade ju kommit otaliga kockar hem till oss och då behövdes jag inte och så måste jag ju hålla Milli. Puh.

Och nya byxor hade jag också köpt. Trodde jag var smart när jag köpte L/XL på jeansleggingsen (det kan ju för 17 inte vara för litet??) men jag är liksom inte jämntjock. Enligt mina lår var det korrekt storlek, enligt midja var de för stora och då åkte de ned över baken så de hängde mycket osnyggt där bak bara efter en böjning med knäna. Måste lämnas tillbaka, tänkte jag och drog mig till minnes att jag sett ett par svarta tights ligga och skräpa på en stol. De drog jag på mig, men sen blev jag osäker; var de ens mina? De kändes så trånga? Mayas kanske? Någon av hennes kompisars? Men jag hade inte tid att byta, de fick sitta på hela julafton. Satt som korvskinn!

Det här är den absolut osnyggaste tiden i mitt vuxna liv. 2010 är året då det ska vända!

Gott nytt år till alla ni som läser min blogg och till er som inte läser den!

Ibland undrar jag hur jag hamnat där jag hamnat. Jag menar, en del planerar, tänker ut, gör medvetna val. Andra, till exempel moi, halkar liksom runt på bananskal och hamnar än här än där. Hur blev mitt liv så här egentligen? Ska jag alltid vara en bananhalkare?

Men sen tänker jag, för jag vet, att alla gör medvetna val - i kosmos innan vi kommer hit och blir jordbor - vi väljer alla vad vi ska göra och vad vi ska lära oss. Det är min andliga övertygelse. En av de saker jag uppenbarligen ska lära mig är TÅLAMOD. Det är en av mina uppgifter här i jordelivet.

I lördags bakade jag lussebullar med mina små. Maya var så klart självgående och en faktisk hjälp, Milli tittade på från sin stol nere på golvet och Lova ja, hon gjorde så mycket hon hann med. Det här med att vara lätt på handen och rulla maskar av degen var lite svårt så klart, det var ju första gången. Det blev mycket kladd med degen, både på bakbordet och på lillasyster och på sig själv. Ett halvt russinpaket hamnade på golvet och ett russin försökte ta sig in i Millis mun märkligt nog. Själv åt Lova många russin, så många att hon gick raka vägen till soffan och kräktes på mitt nya lammskinn. Vart pappan var? I nya huset och bilade upp badrumsgolvet.

Vi hade jättemysigt, faktiskt! Och bullarna blev jättegoda. Och sen somnade alla.

Fantastiskt! Igår var första riktigt pigga dagen på evigheter, kändes det som. Småpaltarna sov synkronicerat, vilket betydde att jag kunde ägna mig åt något skojigt i någon timme. Det blev virkning, en hatt till locket på en knappburk, en hatt till en mandel- & russinburk. Vill du också virka en sådan? Kolla här, på Fröken Elsas virkblogg! Kanske gör jag fler, juliga, som gå-bort-present?

Idag har vi äntligen lyckats samla ihop oss, Marko och jag, och beställt kakel till badrummet och det blir (trumvirvel) rosa! Helt otippat, va? Nej, kanske inte och den skepsis jag möter är helt förväntad. Var på Trend for home i Luleå, som har väldigt bra service så att ni vet, och där dammade de av två rosa plattor som låg bortglömda någonstans. Tydligen är det ingen som beställer rosa kakel. Varför inte kan man ju undra? Rosa är ju den härligaste färgen som finns!

Hann även in på Colorama en sväng och hämtade Pip Wallpaper, en tapetkatalog från InTrade och den här blåa fågelprydda tapeten ska vi ha i köket. Ska bli så kul att sätta upp den! Det tycker säkert Marko med (harkel). Hade kunnat ta den med rosa bakgrund också, men den ljusblåa färgen känns väldigt fräsch så vi kör på den. Dessutom finns en hel del rosa detaljer i fågelmönstret så helt rosafritt blir det ju ändå inte.

bild: interiorgiuden.se

Nu är det kväll, skönt! Och jag är hemma - också skönt. Dagen började med ett sockbråk med Maya och satte liksom tonen för resten. Det kändes verkligen så. Om det bråkas på morgonen blir allt annat liksom på tvärsan. Skulle hämta mormor på flygplatsen på eftermiddagen och hade tänkt hinna in på Colorama när jag ändå var i stan och kanske en sväng till H&M, men det prioriterades raskt bort. När jag lämnat över Lova till sin farmor måste ju jag äta lunch, amma Milli, byta blöja och kläder på henne och så var klockan för mycket.

När jag äntligen var färdig och bara skulle ta mina glasögon som jag måste ha för att linserna torkat ihop, upptäckte jag dem - ingenstans. "Var f-n är glasögonen?" Kom ihåg att de senast legat på soffkanten, bakom en kudde utom synhåll för Lova, trodde jag, men där var de icke längre. Sen fick jag syn på dem, de stack fram under soffan och jag tog försiktigt fram dem för att inspektera skadan. Bågarna var hela, dock lite snea, men ett glas saknades. Och det hittade jag inte. Fick köra till stan utan dem och jag var rädd hela tiden. Det var mörkt, dimmigt och jag var trött. Jag tackade Gud tre gånger när jag kom hem igen: "Tack Gud! För att jag fick komma hem!" Nu måste jag banne mig skaffa nya brillor. Finns ingen ursäkt längre. Ska skaffa sådana där lite större, snajsiga. Man ser ju så smart ut!

Hmmm, lite glest med inlägg, men så är det också glest med tid. Småpaltarna är mitt heltids- och övertidsjobb just nu och igår trodde jag faktiskt att jag skulle bli galen. Ingen sömn i sikte, de turades nämligen om att vara vakna. Som tur är känns det bättre idag, har infört nya rutiner. Idag har jag hunnit laga både lunch och middag och varit ute och tvättat och vilat i två timmar. Är nöjd med det. Igår frågade Maya när vi skulle julpynta... tror inte jag kommer undan det!

Nu är Milli en månad och jag kan konstatera att detta inte är den piggaste perioden i mitt liv. När bebisen sover är Lova vaken och tvärtom, dessutom verkar minsta palten ha ont i magen mellan 23 och 01:30. Halleluja! I mina mörkaste stunder undrar jag om jag någonsin kommer att bli pigg igen, kommer Marko bli pigg, kommer jag kunna bestämma tapeter, kakel, klinker? Och i så fall när? Försöker tänka att var sak har sin tid och acceptera läget. Det blir bättre, det är jag säker på. Och glad blir jag av små tandlösa leenden, blöta pussar och kommentarer som "mamma, jag tycker du fin". Även när det inte känns så.

Läser mina favoritbloggar när jag hinner (de flesta inredningsådana) och märker att jag ligger efter med julpyntet. Har hängt upp några stjärnor men that's it. Känner mig ärligt talat inte sugen på att plocka upp julsaker när jag faktiskt borde börja plocka ned grejer istället. Till helgen blir det kakel- och klinkerspaning! Badrummet ska påbörjas as soon as possible...

I morse vaknade vi prick 7:13 jag och småpaltarna. Tur! Hann precis väcka Maya och byta på en palt innan första avsnittet av julkalendern började. Den verkar kul, vad tycker ni?

Nu har min mamma åkt hem, snyft! Det var så skönt när hon var här, jag behövde inte göra någonting alls, knappt ta bort min egen mattallrik, ska ni veta. Hon har lagat mat, bakat, tvättat, bytt de flesta blöjorna på båda småpaltarna och serverat mig te, juice, frukost, lunch, middag och kakor om jag så önskat. Herregud, tänk om man hade det så lite oftare. Tyvärr bor hon ganska långt borta, ända i Skåne och dessutom har hon ett eget liv, så det blir bara någon gång per år och speciellt om jag levererat ett nytt barnbarn åt henne. Kom snart tillbaka mamma!