Insnöat
Så här mycket snö har vi. Balkongdörren går inte att öppna för tillfället som ni ser.
Lilla L vet inte om något annat än snö. Så märkligt!
Detta är två oumbärliga fordon: snöslunga och Lilla Ms spark.
Här växer potatis, när det inte växer snö, vill säga.
Lördagsgnissel
Lördag förmiddag hemma hos oss, Jag och M ska försöka lösa grindproblemet. Då tänker ni läsare kanske "men det är väl bara att köpa en från barnbutik, hur svårt kan det vara?" Men nej. Hos oss finns inga standardmått eller räta vinklar, så en köpes funkar inte. Nu har vi i alla fall fått en långsida från en spjälsäng av våra vänner M & J som vi ska göra konstruktionen av. Problemet är att första trappsteget kommer "efter" räckesstolparna, vilket gör att det blir en glipa som Lilla L kan slinka igenom och drutta ned för hela trappan, och så kan vi ju inte ha det.
Jag och M har diskuterat fram och tillbaka, ska vi lägga en stor fyrkantig kudde i hålet? Var ska vi få den ifrån i så fall? Jag tyckte också att vi kunde sätta fast grinden med sådana där spännen man har till skidor, det skulle vara enkelt och bra, M ville ha gångjärn och krokar, vilket jag tyckte var onödigt komplicerat. M ratade min idé och jag ratade hans - först. Sen kompromissade jag och sa att vi kunde göra som han ville, men fästa en skiva i grinden som skulle ligga över "hålet". M begav sig till Byggaffären och kom hem med... gångjärn och krokar. Och då blev det så här:
A: du kan ju inte sätta grinden alldels mot golvet, du måste ju ha skivan underst.
M: Varför det? Jag kan ju sätta den mot grinden i stället.
A: Nej, det blir inte lika stabilt, du kommer spräcka skivan om du ska skruva i sidan, det vet du.
M: Jamen jag kan ju limma och tvinga och skruva.
A: Men varför kan du inte lägga den under grinden och skruva genom grinden ner i skivan? Och var är skivan?
M: Jag köpte ingen.
A: Va? Du skulle ju det! Hur ska du nu göra? Va F-N måste du alltid rata mina idéer? Du kan aldrig lyssna på mig. Min idé är bäst, din kommer inte att hålla. Varför kunde du inte köpa en skiva? Varför är du så jävla tjurskallig?
Och så fortsatte det ett tag. Det är så typiskt. Jag och M är hyfsat jämlika och har det bra för det mesta, men när det kommer till byggande, fixande, målande, tapetserande ja, då vet han ta mig f-n alltid bäst. Så irriterande.
Jag är säker på att om "Arga Snickaren" hade varit här så skulle han hållit med mig, det enda han hade klagat över var min korta stubin.
Och behöver jag tillägga att skivan sitter fästad som jag ville?
Cia på Vassa Klacken
Cia, som hon kallades (egentligen hette hon Special) hade jobbat på "Vassa Klacken" i snart tre år nu. Hon trivdes där, träffade mycket folk, hade trevliga arbetskompisar och fick bra rabatt på skor, vilket bidrog till att det var aningens fullt i hennes garderober. Hon ägde 57 par skor och fler skulle det säkerligen bli så länge hon var kvar i skobutiken.
Klockan började närma sig sju och det började bli dags att gå hem. Hon skulle gå förbi ICA Nära, det var fredag kväll och Sillen och hon skulle äta något gott och se på TV. Det var kallt ute och vita rökmoln puffade ur hennes mun när hon promenerade gatan fram. Hon formade munnen som ett "o" och en smal, vit luftstråle visade sig, sedan formade hon ett stumt "aooo" och en kall rökring tog form. Cia föreställde sig nikotinsmaken som om hon rökte på riktigt, men hon saknade den inte. Cigarettankarna sysselsatte henne ända fram till mataffären där hon skulle handla.
Hon klev in genom dörren och tog en korg, slängde en blick på anslagstavlan som var full av lappar. Hon blev mycket förvånad, för att inte säga uppspelt när hon fick syn på det cerisefärgade anslaget.
Snark från soffan
Jag har också besökt det lokala "solrummet", det är ett rum inrett i skärgårdsstil med sand, starkt solljus, vind och typiska skärgårdsljud och så ligger man där i solstolar och lapar ljus - mycket skönt. Jag var där med farmor och faster Sjökapten. De ville nog helst sova men jag ville prata så då gjorde vi det.
När jag kom hem från solrummet var jag tvungen att styra upp resten av kvällen för vi skulle ha matgäster. Vi bjöd på entrecôte och potatisgratäng med beasås, sallad, vin och marängsviss. Mycket vanlig mat, inte det minsta fanatsieggande, men gott. Sällskapet var också trevligt och allt var... trevligt och bra!
Nu ligger M och ser på TV ( = snarkar högljutt i soffan).
Twiggy: förhastade slutsatser
Så fort hon tittade upp från sitt sorterande och såg skorna, byxorna och en liten bit av jackan som skymtade fram bakom hyllan visste hon att det var han. Det kunde ha varit vem som helst egentligen, men reflexen som hängde i ett vitt bomullssnöre avslöjade honom. Det var en sådan där reklamreflex och hon tyckte att den var pricken över iet i hans irriterande person. Reflexen hängde alltid där, även fast det var ljust ute brydde han sig inte om att hala in den och låta den vila i fickan. Såklart inte. Twiggy kände hur ilskan växte. Vad gjorde han här? Hade han börjat följa efter henne nu också? Kände han ingen skam i kroppen, spionera på henne på jobbet?
Hon såg att han bar på en trave böcker, samtliga receptböcker, och att han var på väg mot den tomma lånedisken. Han såg sig omkring, letade efter någon som kunde expediera honom men Twiggy tog snabbt upp närmsta bok och såg så upptagen ut hon bara kunde, han skulle inte komma här och tro att hon skulle hjälpa honom. Hon kände att han tittade på henne men hon fortsatte envetet med sin låtsasläsning.
Nästa gång hon kikade upp över bokkanten var han borta. Skönt! Hon återgick till sitt sorterande och sina dagdrömmerier om Tokyo.
Lena Liv & Lisen
Ibland tänkte Liv att det var trist att det var så, det skulle vara skönt att ha någon att anförtro sig åt. Liv hade inte så många kvinnliga vänner, kvinnor tycktes helt enkelt inte gilla henne, och ibland kände hon sig fruktansvärt ensam. Det hände att hon var på vippen att ringa Lena eller Lisen men hon hejdade sig alltid i sista sekunden. Hon visste att hon inte skulle få det hon ville, av vare sig den ena eller den andra.
Lenas kalender var allt som oftast fulltecknad. Det var seminarier, dop och bröllop, begravningar, möten med kyrkoledningen, besök hos mamman. Hon älskade sitt jobb som präst, men kände hela tiden otillräcklighet. Hur mycket hon än gjorde var det aldrig nog, det fanns alltid mer och ibland blev det henne övermäktigt. Tänk att få vara sångerska som Liv eller jobba på kontor som Lisen, så enkelt det skulle vara! suckade Lena för sig själv. Imorgon skulle hon hålla i ett dop, ett tvillingpar - pojkar. Det var dags att gå och lägga sig om hon skulle se någorlunda fräsch ut, men egentligen, vad spelade det för roll? Det var väl ändå ingen som la märke till henne i prästkåpan, den gjorde föga för hennes kvinnliga uppenbarelse.
Lisen satt vid sitt skrivbord på fjärde våningen i Försäkringskassans lokaler. Hon var pensionshandläggare och hade jobbat med det i snart nio år. Nio år! tänkte hon, det var en lång tid, nästan en fjärdedel av hennes liv - på Försäkringskassan! Hon såg sig omkring: där gick Knut med sin kaffemugg och glasögonen obligatoriskt upptryckta i pannan. Sara satt med rynkade ögonbryn djupt försjunken i sina papper, Lasse satt med slipsen slängd över ena axeln och fötterna uppe på skrivbordet och pratade i telefon. Hans skrivbord var belamrat med gamla kaffekoppar, papper i höga staplar, använda näsdukar, godispapper. Hon betraktade hans profil, vad pluffsig han hade blivit. Eller hade han alltid sett ut så? Tänk att hon faktiskt hade... längre hann hon inte förrän Lasse plötsligt vände sig mot henne och deras ögon möttes. Hon kände hur hennes kinder blev heta av förnärmelse. Nu trodde han säkert att hon satt och dagdrömde om honom, att hon fortfarande hade känslor för honom. Hon visste precis hur han tänkte. Jävla mansgris! Hon vände snabbt bort blicken och fortsatte med sitt arbete medan hon önskade att Lasse på något sätt skulle få sparken eller åtminstone halka ur kontorsstolen och slå svanskotan.
Chubby Twiggy
Twiggy drog en lång gäspning, att sortera böcker gjorde henne knappast piggare, men någon måste göra jobbet och såklart föll det på hennes lott. Kerstin, hennes kollega, lyckades alltid smita undan. Hon hade ett outsinligt lager av bra ursäkter: ett viktigt telefonsamtal, mejl som behövde svaras på, friskvårdstimme yada, yada, yada.... Medan Twiggy ordnade med böckerna tänkte hon på sin semester som hon tillbringat i Tokyo. Tänk om man varit japan istället?
The girl
Hon hade bestämt sig, det var nu eller aldrig det skulle ske. Hon skulle lämna allt bakom sig och börja ett nytt liv, någon annanstans. Hon var färdig med det här. Från och med nu skulle hon bestämma själv. Inom sig kände hon tillförsikt, det skulle bli bra, framtiden såg ljus ut.
She is Special
Hon är lite egen, bryr sig inte om vad andra tycker, kör sin egen stil. Hon jobbar i skobutik i en liten stad, men önskar att det var en motorcykelbutik istället och att den låg i Los Angeles. Snart ska hon åka dit, tänker hon, men först måste hon ordna med någon som kan ta hand om hennes katt Sillen. Sillen är hennes ögonsten och han sover på en kudde av sammet.
Love is in the air
Stalker? Jag?
Har för övrigt hört många klagomål från journalister, krönikörer och experttyckare. Att bloggarna är aptråkiga, självupptagna och totalt intetsägande. Experterna vill att tyckandet, skrivandet och kommenterandet ska lämnas till de som kan dessa saker på riktigt. Nuförtiden får ju vem som helst synas och höras! utropar de vanmäktigt. Själv tycker jag såklart att bloggosfären är jättebra, tänk vad många intressanta, inspirerande, ovanliga, duktiga, roliga bloggare det finns! Och om man inte gillar det man läser behöver man ju inte fortsätta...
Förresten, jag är på jakt efter fler spännande bloggare, några tips?
Följ min blogg med bloglovin
Lasse - en man i sina bästa år
Utmaning
Jag har blivit utmanad av Maria att berätta några sanningar om mig själv. Efter en del tankeverksamhet kan jag berätta detta för er:
1. Jag är väldigt intresserad av det "paranormala", andra dimensioner, kosmos, Gud etc. Jag tycker att det är jättespännande och tror absolut att det finns massor som vi inte vet.
2. Jag är ganska blyg och gillar inte att stå i centrum, om det inte är frivilligt vill säga, vill inte bli "tvingad" att underhålla andra. Då låser det sej och jag blir bara tyst och inte alls kul, bara pinsamt.
3. Jag vill ha många kramar varje dag, av mina barn och av M, annars känns det inte riktigt bra...
4. Jag älskar kakor, bakelser, bullar - fika överhuvudtaget. Kan inte tacka nej!
5. Något av det bästa jag vet är att basta och bli riktigt varm och sen slänga mig i havet - naken. Det är härligt!
6. Jag brukar prata för mig själv. Låtsas att jag blir intervjuvad om hur jag gör när jag diskar, hur det känns att stoppa tvätt i tvättmaskinen flera gånger varje dag, hur mitt liv ser ut, varför jag lagar den mat jag lagar, vad jag tycker om en viss världshändelse. Givetvis pratar jag inte högt, det är mer en slags konversation i mitt huvud, Anna om Anna liksom.
Nu skickar jag utmaningen vidare till Husugglan, Nella och Terkolina!
Garderoben
Skor
Söndagkväll
Ikväll har jag tittat på TV (såklart). Först Merlin, spännande för hela familjen, ja inte för lilla L då, hon var mest som en mask i soffan, och sen Mia & Klara. Så himla kul - fast inte så självklart alla gånger, ibland är det pinsamt och komiskt på samma gång, sådär så man knappt orkar titta utan att ha en skämskudde till hands. Mia & Klara tittar Lilla M på också, även fast jag inte bestämt mig ännu för om det är passande... Idag var sista scenen just det - inte så passande. De gjorde "det där" som Lilla M säger och medan jag skrattade ropade jag "blunda! blunda!" Det är i och för sig helt onödigt eftersom minsta lilla oskyldiga puss får, alldeldes snart tioåriga, Lilla M att titta bort och kvida "usch!"
Tomat- och mozzarellapaj
Igår kväll åt vi en riktigt god paj. Har varit sugen på mozzarellaost i flera veckor! Jag skrev ju tidigare att jag skulle göra den, men så blev det inte, istället var det M som lagade den och det var ju lika bra det... Vi fungerar så han och jag: jag hittar recepten, M lagar. Mycket praktiskt - för mig. Här är receptet:
1 sats pajdeg (finns i de flesta kokböcker)
4 tomater
2 vitlöksklyftor
1 kruka basilika
1 msk olivolja
1 tsk salt
1 krm svartpeppar
250g mozzarella
4 ägg
2 ½ dl mellangrädde
1 dl nyriven parmesanost
Sätt ugnen på 200 °. Kärna ur 3 tomater och skär dem i stora bitar. Skär den fjärde i skivor. Skala och hacka vitlök, hacka basilikablad, men spar några till garnering. Fräs vitlöken i olja någon minut, lägg i tomater och basilika och vänd runt. Krydda med salt o peppar. Grovriv parmesanosten, vispa ihop ägg och grädde.
Förgrädda pajskalet mitt i ugnen cirka 10 minuter. Lägg i tomatbitarna, mozzarellean och parmesanosten. Lägg på tomatskivorna och häll på äggsmeten. Grädda mitt i ugnen cirka 50 - 60 minuter. Garnera med basilikablad.
Gör en sallad till!
I ♥ TV!
Herregud vad jag ser på TV nuförtiden. Jag som brukat vara så kvällstrött? Kanske har den inspelningsbara Boxern något med saken att göra? Det är ju så lätt att spela in, pausa, spela upp, pausa för att bre en macka, spela upp, pausa när någon ringer eller för toa-paus.
Ikväll har jag tittat på mat-TV: först "Halv åtta hos mig", sen Anna Skipper och "Du är vad du äter" och sen Per Morberg och "Vad blir det för mat". Man kan ju undra varför man överhuvudtaget vill titta på när andra lagar och äter mat? I "Halv åtta hos mig" t ex är ju egentligen maten bara halva nöjet. Det är ju människorna man får se som är minst lika spännande. Deltagarna är ju "vanliga" svenskar, men ack så ovanliga! Som ni säkert vet finns inga "vanliga" människor - vi har ju alla våra små egenheter.
Som den här veckan när tyska Rose-Marie var med, hon var väldigt bestämd, svårflörtad. I måndags spände hon ögonen i "låtsas-Österrikaren" som hon kallade honom och frågade "vad harr dü för äpplen i strüdeln??" "C-c-cox Orange" stammade han och givetvis fick han inga höga poäng, man kan inte ha fel sorts äpplen i en korrekt tillagad strüdel, det borde alla veta. Nervöst att ha henne på middag! Rose-Marie själv bjöd på vegetariskt och det var inte bra för de andra deltagarna var riktigt inbitna köttätare. Hon hade tänkt sig att omvända gästerna, men det funkade absolut inte. Louise som vann, började gråta för hon blev så glad och då gjorde jag också nästan det, för jag blev också så glad. Sådär, en halvtimme med reklampaus i mitten och jag har blivit hungrig, nervös, förfärad, rädd, glad, intresserad och näst intill rörd till tårar. Inte dåligt!
Anna Skipper gillar jag egentligen inte så mycket. Hon är så sträng och har en massa pekpinnar och regler och usch! det gillar jag inte. Mat + Anna Skipper = inte lustfyllt! och det är precis tvärtom vad jag tycker mat handlar om.
Sen Per Morberg: härlig matlagning, han liksom tar i med hela kroppen och stänker och kladdar och slänger purjolök omkring sig. Skönt! Exakt så ska det vara. Fast inte hemma hos mig då...
Imorgon ska jag göra en tomat- och mozarellapaj och se på när Lilla L äter. Hon njuter verkligen av mat. Hon smaskar, kladdar och låter mmmmmmm....mmmmmm...mmmmm.
Mat är livet!
Hallå inifrån idet
Hej alla där ute!
Jag vet att det varit lite tyst här ifrån mej och det beror på att jag gått i ide. Här hos oss har kölden bitit sig fast och då gör jag det som jag tycker är bäst - stannar inne! Då och då kikar jag ut, vädret är oftast vackert och soligt, men jag låter mig inte luras! Jag vet hur kallt det är. 
Snällhet är underskattat?
Jag tänker på den där juristen speciellt... "ojojojoj!! utropade han entusiastiskt när han fick mat eller klev in genom någons dörr för att när han var ensam med kameran totalt såga allt och alla. Fy! Man kan faktiskt ge kritik på ett konstruktivt sätt, men då krävs lite ödmjukhet och känsla för människor. Men kanske spelade han bara en roll och överdrev HELA tiden, för så där kan väl ingen vara? Eller? Det blev nästan pinsamt att se på, annars brukar det ju för det mesta vara ett trevligt program. Ja, inte sådär mystrevligt som Go´kväll (gääääsp zzzz), utan mer lagom....
Eller så ligger förklaringen i att jag ä från Norrland och att ja´ int fattar sånt där fint Stockholmstugg, jag häng int rikti mä?
